Timmret spänns fast i kälken med hjälp av en spännbjörn

Skogen har alltid betytt mycket för oss som bor på landet. Där hämtade man virket till stugan som skulle byggas. Där tog man även veden som värmde stugan på vintrarna, det var även där man införskaffade köttet till boxen via jakt. Man sålde virke, och ett tag kolade man även mycket träkol som sen såldes till järnbruket i Fagersta o Västanfors. Ja utan våra stora skogar skulle nog Sverige inte varit det de är idag. Jag kommer här att berätta lite om det skogsarbete som utförts på vår släktgård genom tiderna. Bilden till höger är från tidigt 60 tal, det var bland de sista gångerna vi använde häst i skogen. Min far som var fotointresserad dokumenterade arbetet i skogen, vilket jag är mycket tacksam för så här efteråt. När det gällde hästar så var det rasen Ardenner som gällde hos oss, de var lugna och oerhört starka, min farfars favorit. Farfar födde även upp Ardennerhästar och körde in dem, som han sen sålde. Ardennern funkade bra i skogen och vi hade två st.

Ardennern Vina

Vid den här tidpunkten 50/60 tal började mekaniseringen inom skogsbruket ta fart. Det började med att timmersvansen fick ge vika för de första motorsågarna. De första sågarna var riktigt otympliga och kunde inte användas för kvistning, de var aldeles för tunga och man hade inte heller hittat någon lösning för hur bensinen skulle kunna flöda jämnt till  förgasaren som sen matade motorn.  Man kunde inte luta motorn för mycket då stannade den. Därför användes de första sågarna bara för fällning av träden. Gårdens första motorsåg fick pappa i julklapp av farmor o farfar 1956 då var han 18 år gammal. Det var en amerikansk såg som hette McCulloch, den var så pass modern att det gick att kvista med den o sen var den lättare än de äldre sågarna, bara runt en 12-13 kg.... Pappa blev väldigt glad över julklappen och ivrig att testa den, han smög bort med sågen till ett annat rum och röck igång motorn o varvade upp den.... sen kom farmor... sågen stängdes genast av... fönster öppnades för o vädra ut blåröken.... 

Tvåtaktsröken ligger tungt

Här sågar min far för fullt med sin första motorsåg, man kan inte undgå att fundera över säkerheten på den här tiden, ingen hjälm, inga sågbyxor, inga hörselskydd, inga sågstövlar, men ett par handskar hade man. Det var så enkelt att mycket av dessa säkerhetsutrustningar inte fanns att tillgå på den här tiden. Det hände många olyckor och de satt fart på säkerhetstänkandet, så efterhand utvecklades kläder motorsågar mer och mer. Vi hade dock turen att ingen blev skadad under den här tidsperioden. Pappa var mäkta stolt över sin nya motorsåg, nu gick arbetet betydligt fortare, han berättade att han gått en kurs på Västsura skogsbruksskola "Fällning med motorsåg samt kvistning med yxa"  

Här faller furan! Fortfarande använde vi häst o kälke för att transportera ut virket från skogen o sen lägga upp det efter timmervägar. Men 1961 så införskaffades en ny Volvo 320 Buster diesel, då fick den traktorn tjänstgöra i skogen som dragare, det var fortfarande mycket handlastande då några hydraulkranar ej fanns, de som fanns var mer mot timmerbilar. De uppfanns alla möjliga lyfthjälpmedel den ena farligare än den andra, vi hade en kran/bom som man satt fast i lyftarmarna (trepunkten) på traktorn och kunde på så vis lyfta upp tunga stockar. Problemet med denna var att utväxlingen blev aldeles för snabb, genom att bommen blev en förlängning av traktorns lyftarmar (som var ca 1m långa), bommen var ca 2,5-3 m lång, stockarna mer eller mindre flög upp. Den användes bara i nödfall o då med stor försiktighet.     

Gösta lassar timmer

Här handlassas det, dessa furor är riktigt tunga, man sög tag med båda händerna i en timmersax o tog hjälp med benen för o orka få på dem på kälken.

Gösta till vä och Gustav till hö

Som sagt detta var sista gången vi använde häst i skogsarbetet, traktorn tog vid o mekaniseringen i skogen började även på vår lilla gård. Hästarna behöll vi, farfar var nämligen väldigt bestämd på den punkten - Ingen gård utan häst! Punkt... Tyvärr så blev det tuffa tider för smågårdar på sextiotalet, många såldes eller lades ner i vårat område. Vår gård låg då på en areal av ca 42 hektar (16 skog resten åker). De riktiga småjordbruken (6-10 Ha) försvann redan på 50 talet. Farmor och farfar började nu närma sig 70 års åldern o de hade levt o verkat hela tiden på denna gård. Som mest var de ca 10 personer som fick sitt leverne från gården. De äldre bodde i undantagsstugan (före ålderdomshemmen tog man hand om sina gamla på gårdarna, de fick göra lättare sysslor som hämta ved o vatten, man hade byggt en mindre stuga som de bodde i) samt en dräng o vid några tillfällen en piga, ett krigsbarn från Finland samt två egna barn. Nu på sextiotalet började ekonomin bli riktigt knaper. 1968 avecklades därför hela djurbesättningen av kor och grisar, utom hästarna... 1970 avled min farfar. 1971 skickades den sista Ardennern för slakt....den på bild. 

Pappa Per-Ola där han trivdes som bäst

Redan 1968 tog min far över gården från farmor och farfar, då fyllda 30, gift o hade två små barn. (Jag är mycket tacksam för att han ville göra detta) det var ju som jag skrev innan inte lönsamt att driva detta som lantbruk längre, kunde lika gärna blivit sålt. Men han kunde inte släppa det hela, han var ju uppväxt där o kände ju till varenda tuva o stubbe på markerna, han hade ett genuint intresse för jakt, natur, skog och även spannmålsodling. Han såg värdet i det hela, på flera plan, han blev vad vi kallar månskensbonde, han drev de lönsamma delarna på gården samtidigt som han jobbade 100% som anställd åt ett statligt bolag.   

Från vä, Hasse Lundkvist, pappa, Henrik Jonsson

Precis när far tagit över gården råkade Sverige ut för en kraftig storm som blåste ner mängder av träd, Detta drabbade även vår lilla gård fast vi klarade oss trots allt rätt bra. Här samlas virket för att sen dras ut av vår traktor till närmaste timmerväg. De som hjälper till är jobbarkompisar från hans arbetsplats.

Nu har traktorn försetts med huggarvagn, man lyfter stockarna med hydrualkran o detta har besparat mycket jobb.

Ja nu blev det ett gigantiskt språng från 1969 till 2017. Jag tog över gården efter far 2002, tyvärr så fotades det inte lika mycket mellan dessa tidsepoker. Men efter att hittat mina fars gamla bilder så har jag nu börjat dokumentera vad som händer på gården. Kort sammanfattat så drev pappa gården från -68 till 2002, han bedrev även spannmålsodling fram till 1986. Sen sjönk priserna så dant att det ej längre blev lönsamt att hålla den biten igång. Slutatde med att åkermarken arrenderades ut till en av de få bönder som fortfarande höll på. Nu har de flesta bönder gett upp varav det är bara en kvar av minst 10 som höll på här på 80 talet. Men i vilket fall så tycker jag att det är ett privilegium att ta över denna släktgård, jag är femte generationen på gården som min farfars fars far Jon Lindgren köpte nån gång på 1860 talet, den är i mitt tycke värd allt. När man tar en promenad runt åkrarna o ser alla stenrösen som ligger här o där från rensandet av sten från åkern, eller de gamla kolmile bottnarna så blir man ödmjuk. Vilket enormt slit som ligger bakom detta...., o det gjordes av mina förfäder. Jag känner att jag inte äger detta, jag förvaltar.....

Här ska vi gallra!

Ja här står jag i en gammal gran plantering som behöver gallras, den satte far 1978, han avverkade då ca ett Ha fullvuxen granskog för att få loss pengar till renovering av gamla manngårdsbyggnaden. Efter att han renoverat delar av huset så flyttade vi in på gamla gården 1978. Från 2011 så tog min familj över huset, vi har nu skaffat höns och även haft köttdjur, delar av åkermarken har nu tagits tillbaks från arrendatorn då vi behöver detta som framtida betesmark.

Sonen testar motorsåg för första gången

Ja här står min son i planteringen, han ville prova motorsågen, det är första gången han kör. Det är stor skillnad mot de bilder som visats tidigare. Här är hjälm på, likaså visir samt sågbyxor o sågstövlar, hörselskydd. Den här sågen har kastskydd o väger bara en bråkdel av den som farsan använde. 

Ja vad ska man säga? I dagsläget strävar många tillbaks till den tid då vi levde själva på det som jorden kunde erbjuda, man vill odla själv och ha större kontroll över sin mat, detta har nog ökat efter alla matskandaler. Nu vill man leva mer klimatsmart och i mer harmoni med naturen, precis som de gjorde förr. Förr sas det från statens sida att Sverige skulle vara självförsörjande på baslivsmedel detta för att kunna skydda befolkningen vid eventuellt krig, avstängning av gränser mm. Det gäller inte idag, nu kan städerna vara utan mat redan efter 3 dagar om våra gränser skulle bli blockerade, den inhemska produktionen räcker inte alls för hela vår befolkning...... Jag har alltid varit övertygad om att har man en gård som klarat att livnära upp till tio personer så är den värd guld, oavsett hur det ser ut i samhället. Samhället är en sak, överlevnad en annan. Jag kommer o driva denna gård vidare mot ett fungerande självhushåll mot basvaror, ser med spänning fram på hur vi ska ta nästa steg, återkommer :-)