Långgruvan är en rätt gammal gruva med rötter tillbaks till 1700 talet, men det var först runt slutet av 1800 och början av 1900 talet den blomstrade upp ordentligt. Det bodde upp till 400 personer på denna plats runt 1910, de hade egen skola och lanthandel med en mojs där ungkarlarna o gruvarbetrna kunde få en matbit. Man fick egen el redan runt 1904 då en transformatorstation byggdes upp för att driva delar av gruvan. 1944 råkade gruvan ut för ett kraftigt ras då den mer eller mindre säckade ihop, som tur var jobbade ingen då så ingen blev skadad. Man beslutade att börja bryta på nytt och i den vevan bestämde man också att samtliga bostäder ca 35 st skulle renoveras, de flesta byggnaderna var byggda runt tidigt 1900 och var nu i behov av en renovering. Skolan hade upphört några år tidigare och invånar antalet låg nu runt 150-200 invånare.   

1948 stängdes gruvan dels pågrund av det tidigare raset 1944 men också att den blev mer och mer olönsam. Nu började folk sakteliga att flytta därifrån, Långgruvan låg ju lite avigt till mitt på skogen mellan Norberg och Avesta.1958 flyttade den sista boende och därmed blev hela samhället övergivet. 

Husen stod nu helt tomma och allt började sakta att förfalla, man spikade för fönster o dörrar (se Ove Anderssons bilder nedan från 1962) ett tag undersökte man också om det skulle vara möjligt att hyra ut bostäderna till arbetare vid Avesta Jernverk, bruket skrek nämligen efter folk och det rådde bostadsbrist i Avesta. Man försökte att starta en busslinje mellan Långgruvan o Avesta, detta misslyckades tyvärr och 1962-63 bestämde sig ägaren Fagersta Ab att riva hela byn. Bollen gick nu till Norbergs brandkår, de satt fyr på istort sett allt, det enda hus som sparades åt eftervärlden var ett gamalt gruvtorp från 1800 talet beläget i södra ändan av byn.  

Känns utan tvekan lite konstigt att åka upp till detta område idag, rätt som det är dyker det upp en ensam trappa mitt i skogen, ser man sig runtomkring upptäcker man bara mer och mer, trappor, grunder, gamla vägar, naturen är snabb att ta tillbaks sitt, men ännu kan man skönja lite av Långgruvan.

Hittade denna trevliga text på nätet författad av Torsten Jansson där han möter Erik Landquist och hans son Benny om hur livet var i Långgruvan.

Erik Landquist, 82, sätter sig bredvid sonen Benny på trappan till deras gamla hem. I kammaren står en flera meter hög gran och ett par björkar, och i köket har en asp lyckats tränga igenom lövslytaket. -Ja du Benny, det var här du blev tillverkad, säger Erik med glimten i ögonvrån. Så blir han allvarlig och försjunker en stund i tankar. Här ,i Långgruvans skolhus, flyttade han in med hustrun och tre döttrar 1945. Då hade skolan varit nedlagd ett par , tre år så familjen Landquist fick överta lärarbostaden.

-Det känns lite melankoliskt att se hur naturen tagit tillbaka vad männinskorna här i byn en gång byggde upp. Här bodde man med gumman och ungarna och hade många fina stunder, säger Erik och erinrar sig en svunnen tid med tjuvfiske, sköna sommarkvällar, olovlig tjäderjakt, hembränning och logdanser. De kalla krigsvintrarna och hårda jobbet i gruvan tycks han ha förträngt. Nu ska vi äntligen få svar på en del av våra funderingar om den gamla gruvbyn som vi fann resterna av under en reportageresa förra året.

Igenväxta husgrunder på rad utmed skönjbara bygator, bärbuskar, syrenbersåer, varphögar, en förfallen gruvverkstad, schakten och en transformatorstation sade oss att här hade det funnits ett blomstrande samhälle för inte så länge sedan. Men när bodde det folk här, och vilka var de? Och hur var livet i byn? Undrade vi. Förvandlad till en spökby, vi vet att gruvdriften upphörde 1948 eller 1949, och att de flesta familjerna lämnat byn 1958. Kvar bodde då bara den 75 åriga gruvarbetaren Ivar Thunström, och några inbyggare som jobbade i skogen. Det livaktiga samhället förvandlades brara på tio år till en spökby.

Långgruvan ligger i det så kallade Andersbenningsfältet och nämns i urkunder från 1700 talet. Men den fick sitt uppsving först runt 1904 då man anlade ett modernt magnetiskt anrikningsverk vid gruvan. Under gruvans storhetstid åren före första värlsdkriget lär det ha bott omkring 400 personer här. På 1940-talet fanns det 150-200 invånare i byn. Ena av dem som fortfarande kan berätta om gamla tider i Långgruvan är Erik Landquist.

-När jag var ung var det rena vilda västern, och då var gruvfogden byns sheriff säger han med road min. Han har tillbringat två perioder av sitt liv i byn, dels som skolpojke på 20 talet , dels som gruvarbetare på 40 talet. -När jag började i Långgruvans småskola 1923 hade min far ett torp som hette Krakau. Därifrån till skolan var det 5 km genom skogen, oftast gick vi barfota, utom på vintern såklart Skor var det ont om.

Vid den här tiden var nykterhetslogen Linnea aktiv i Långgruvan. -Och senare, under 30 talet, var jag med och bildade en SSU-Klubb här i byn, tillägger Erik. En anna bybo , Britta Lindfors, berättade 1969 i ett reportage i VLT att klubben hade ett 60 tal medlemmar. Som hon mindes Långgruvan var det en trivsam by med ett livligt föreningsliv. Det var också vanligt med fester logbaler, och basarer. Och så hade de ju "prärieexpressen" -järnvägen som gick förbi Stripåsen till Norberg. Erik Landquist förmedlar ungefär samma bild av livet i byn.

-Inåt kunde det väl bli småträtor som det kan bli i en lite by, men jag har inget minne av stora bråk och avundsjuka. Och utåt höll vi samman som en stor familj. Han fortsätter -vi utvecklade en egen kultur här uppe i skogen och höll hårt på traditionerna. Annandag jul till exempel gick vi från hus till hus för att supa ut.

Hämbränt? -Javisst, det var att dricka finkel, usch, fy fan så det smakade. Du förstår , gruvbolaget hade en snickarverkstad som vi fick använda på fritiden och i den verkstaden tillbringade en av gubbarna nästan all sin fritid tillsammans med hämbränningsapparaten. Då på 40 talet jobbade nykterhetslogen i motvind.

Grabbarna från Långgruvan var beryktade och fruktade slagskämpar. Många var också duktiga att boxas. Vi hade egen boxarklubb och träningslokal på övervåningen i byns butik.

Sonen Benny Landquist har hört sin far berätta många rövarhistorier från Långgruvan.

-Så stora gäddor som ni tog här i småsjöarna fanns väl inte på andra håll? -Nej svarar Erik tvärsäkert

-Förmodligen drog ni upp alla för jag har då inte lyckats att få en fisk häruppe replikar Benny. -Ja antagligen ,svarar Erik o flinar, så säger han, -I Bäcken där nere kunde vi ta 30-40 tjog kräftor på en natt. Men den bäcken kom vi vuxna överens om att ungdomarna skulle få ha för sig själva. Vi andra gick till mer avlägsna ställen där fanns det minst lika gott om kräftor. Och så tjuvjagade vi tjäder.

Erik sparkar till några malmbitar på gruvbyns huvudgata, - magnetit konstaterar han kort. Malmer och stenarter känner den gamle bergsmannen igen på håll, och han vet hur malmstråken ligger nere i Långgruvan. -Det var en vansklig gruva att jobba i för malmen ligger nästan horisontella skikt, vilket ökar risken för ras, och så berättar han om jätteraset.

När jag kom ner i gruvan såg jag hur stöttorna bågnade i gruvgången, jävlar, tänkte jag, gruvan kommer att rasa. Så jag sprang upp o varskodde bergmästaren. Men det var inte mycket vi kunde göra berget kolappsade,  ett år senare rasade allt samman, vi hörde ett fruktansvärt dån från gruvan. När vi kom dit hade ett stort skogsområde och ett par potatisland försvunnit i djupet. Raset inträffade i april 1944, och enligt en artikel i VLT var det 600 kvadratmeter skog som störtade ner i gruvan, ingen människa kom till skada.

Några år senare stängdes gruvan, -Till viss del berodde det på raset men gruvan blev ju också olönsam, inflikar Erik.

Långgruvan var bara ett av flera samhällen som dog ut när den långa gruvepoken led mot sitt slut i Norbergstrakten. När den sista gruvan stängdes i Norberg sommaren 1981 gick en 800 årig tradition i graven